Delirium

Varning för historiens längsta inlägg! :P

Jag är tillbaka. Trots att jag inte bloggat ett enda ord på både veckor och dagar så håller sig sidgrafsmätaren på en jämn nivå. Ni tror alltså på mig? Ni tror att jag kommer komma tillbaka. Ni tror att jag fortfarande finns kvar där ute. Och det gör jag ju. ;) Tack!

För att låta lite drastisk så ser jag ljuset i tunneln. Jag ser ett slut på helvetet. Tenta imorgon, tenta nästa lördag och tenta torsdagen därefter. Sen är jag fri (med undantag för alla de omtentor jag kommer få;)) Till våren får vi se. Men en sak är säker. Det blir inget mer Skövde. Absolut inget mer Skövde. För jag pallar inte med det. Steg tre, gymnasienivå för att klara sig? Kyss mig i arslet. En tre årig utlandvistelse och flytande spanska för att det ska kännas okej? Ja, förmodligen. Svin. Blir inte heller något reklamande. Inte detta året i alla fall. För jag har inte haft tid att göra arbetsprovet. Och det ska vara inne på måndag. Allt är Skövdes fel. Jävla Skövde. Jag har aldrig känt mig såhär värdelös i hela mitt liv. Och jag spyr ut all min galla här.

Första december idag. För att tala om något helt annat. Det enda som saknas är snart-är-det-jul-känslan. Jag har försökt att locka fram den på alla de vis. Mottagit en adventsljusstake. Druckit glögg. Avstått från pepparkakor. Oroat mig för en jul utan julskinka. Hoppats på snö. Kollat på jul gran och andra julsaker. Men fortfarande - inget. Är det verkligen jul snart? Är det säkert att det inte är början på oktober? Ja, de säger det. Och man får väl tro på vad de säger. Och älskling ska köpa min julklapp idag. Julklapp? Vadå, nu? Jag känner mig helt förvirrad. Tiden tickar men jag är fast i dåtid. För jag har tappat greppet om tiden. Tappat greppet om det som kallas Verkligheten. Konstigt nog. Verkligen konstigt.

Jag ska åka till Säveljung idag. Jag ska ta bussen. Och jag ska trycka på knappen när jag ska gå av. Om jag minns var och hur. På tåget behöver man inte trycka på någon knapp. De håller liksom reda på när det är din tur at gå av. Eller i alla fall när man närmar sig sin station. Skövde Central. Aldrig mer. Aldrig mer stirra på skärmen för att se att tåger är försenat. Aldrig mer behöva stå upp i 50 minuter. Aldrig mer "Ursäkta, men jag tror att du sitter på min plats." Aldrig mer få visa Kortet för den ursnygga biljettkontrollanten med de bedårande ögonen och den perfekt rumpan. Aldrig mer. (Förlåt älskling om du läser dethär. Haha.)

Jag måste duscha. Mitt hår ligger slickat mot huvudet för det har inte blivit tvättat i rättan tid. Jag ser ljuset i tunneln ;)